När bloggen fällde en minister

Från Aftonbladets sajt, artikeln 'Bloggaren som fällde Borelius'På det första Bloggforum, som hölls hösten 2004, ställdes frågan till en paneldebatt: När blir bloggen etablerad i Sverige?Den dagen bloggar fäller en riksdagsledamot eller minister”, svarar liberale bloggaren Johan Norberg.

Två år senare, hösten 2006, blev Maria Borelius handelsminister i Reinfeldts första regering. Det dröjde inte länge innan en rad märkligheter kom i dagen. Bland annat hade hon struntat i att betala tv-licens, samt betalat barnflickor och hemhjälp svart. Hon försökte urskulda sig med att hon haft dålig privatekonomi. Men den 9 oktober lade Magnus Ljungkvist ut Borelius, och sedan också hennes mans, inkomstuppgifter på sin blogg. Siffrorna visade att de haft miljoninkomster.

Uppgifterna var de offentliga inkomstuppgifterna från Skatteverket. Några dagar senare blev pressen för stor, och Borelius avgick.
– Jag tyckte att det var märkligt att ingen följde upp hennes påstående att hon inte hade haft råd att betala sina barnflickor vitt, sade Magnus Ljungkvist till aftonbladet.se (Bloggaren som fällde Borelius). Dagarna efter avslöjandet mordhotades Ljungkvist.

Ljungkvist var då pressekreterare hos socialdemokraterna, men det var på sin privata blogg han gjorde avslöjandet. Expressen publicerade samma uppgifter strax efter Ljungkvist. En diskussion uppstod om Expressen tagit uppgifterna från Ljungkvist utan att ange honom som källa, eller om de (som Expressen hävdade) tagit fram dem på egen hand. En teknisk diskussion om tidsstämplar från servrar med mera vidtog. För de flesta var det dock klart att Ljungkvist i vilket fall som helst var först. Norbergs profetia hade besannats.

Borelius fall var en bekräftelse på en förhoppning som var central i bloggens tidiga skeden: att den kunde vara ett verktyg för att förändra. Man exemplifierade ofta med hur amerikanska bloggar i december 2003 fällde den framstående republikanske senatorn Trent Lott: ”one of the earliest examples of the power of the internet, and the ability of the blogsphere to impact on the national media”. Nu hade den svenska bloggosfären fått en lika praktfull trofé. Under våren 2005 kom sedan bloggens breda genomslag i Sverige.

* * *

Jag kan lägga till en personlig och en smula lustig fortsättning på historien. Hösten 2006 utbildade jag oberoende journalister från Belarus om hur man kan arbeta med nya medier. Belarus låg då, och ligger fortfarande, i botten på Press Freedom Index. Naturligtvis presenterade jag fallet Ljungkvist/Borelius för mina elever, förklarade varför ministern avgått, och avslutade min dragning med att dramatiskt förklara, att Ljungkvist blivit mordhotad.
Det gjorde inget som helst intryck på mina elever.
– Jaja, sa de. Det är väl klart? Vi hade tyckt det var ytterst egendomligt om han inte hotats till livet. Men hur fick han tag i ministerns inkomstsuppgifter!!?!
Jag förklarade att de var offentlig handling. Det höll mina elever för otroligt. Jag fick grundligt gå igenom offentlighetsprincipen, visa på lagtexten i tryckfrihetsförordningen. Först så småningom blev de övertygade om att jag inte ljög.

Det var lite lustigt. Eller, å andra sidan inte. För mord och trakasserier var verklighet för mina kursdeltagare. En av dem – vi kan kalla henne Liza – hade delat skrivbord med journalisten Veranika Charkasava, som brutalt mördades i oktober 2004. Kort efter mordet befann Liza sig i sin lägenhet högt upp i ett höghus, när hon plötsligt upptäckte en rödlysande punkt från ett lasersikte på kroppen.

Liza berättade hur hon sjönk ihop, som paralyserad. Inget skott avlossades. Kanske var det ett dumt skämt med en laserpekare; kanske ville någon bara skrämma henne.

Det var dock för mig en stark påminnelse om vilka priviligerade förhållanden vi ändå arbetar under i Sverige.

(Tack till Hans Kullin, som påminde mig om Johan Norbergs uttalande.)

Det här inlägget postades i Medierna, Samlarbilder och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *